Risken för kärnvapenkrig har eskalerat och bedöms av experter nu vara högre än under kalla kriget.[1] Flera av forskarna som skapade det första kärnvapnet gick sedan samman för att kartlägga hur nära vi befinner oss till global katastrof, detta illustreras via ”Domedagsklockan”. En metafor där närheten till midnatt indikerar hur stor risken är för undergång. Minutvisaren på domedagsklockan har nu flyttats till fram tills bara tre minuter kvarstår innan midnatt. [2]
En av de vilka brukar ges den huvudsakliga äran för att ha tagit slut på kalla kriget, Sovjetunionens sista premiärminister Mikhail Gorbatjov, har uttryckt en stark oro över utvecklingen. Han kommenterade konflikten mellan Nato och Ryssland med att ”det räcker att en sidan förlorar nerverna, så överlever vi inte nästa år” [3]

Vad har lett oss hit? Författaren till boken ”kapitalism och frihet”, Milton Friedman, presenterade tillsammans med andra akademiker kapitalismen som en fredslära som skulle ta slut på konflikterna mellan öst och väst. Andra pekade på att Sovjet styrdes av ett krigiskt envälde som bara behövde avsättas för att skapa stabilitet. Rysslands ekonomi har gått igenom dramatiska kapitalist reformer och de som styrde tidigare har till stor del ersatts. Ändå så har hotet återvänt. Så frågan kvarstå, vad har lett hit?

Det finns förstås inget enkelt svar på frågan. Ofta framställs Ryssland som provokatören, denna bild är delvis sann men ensidig. Vid Sovjetunionens fall så gick Ryssland med på att Tyskland kunde få enas om Nato lovade att inte expandera ”en enda centimeter längre åt öst”. Detta var ett rimligt krav. Warsawapakten, vilket var öststaternas motpol till Nato, upplöstes efter kalla krigets slut. Nato i sig hade grundats med motivationen att den skulle försvara väst mot Sovjetunionen. I och med att Sovjet löstes upp så fanns det inte egentligen något motiv till att den skulle fortsätta sin existens, ännu mindre expandera. Nato har dock blivit kvar, den har expanderat och löftet har brutits genom att sprida Nato längre åt öst. [4]

Den numera pensionerade Gorbatjov anser att Nato med sin allt mer aggressiva expansion har tillintetgjort Europas säkerhetsarkitektur och de framsteg för fred som gjordes under 70- och 80-talets förhandlingar mellan öst och väst.[5] Gorbatjov ser förstås utvecklingen ur ryska glasögon, detta perspektiv är troligen vinklat till att bli partiskt av Gorbatjovs patriotism. Det finns dock ingen rimlig anledning till att utgå från att det perspektivet är mer skevt än det vi vanligen får höra av västerländska analytiker. Det är falskt att säga att sanningen alltid ligger mellan två ytterligheter eller mitt emellan två tvistande parter, men att lyssna till bägge sidor skadar sällan.
Om vi ska försöka nyansera Gorbatjovs skuldläggning av Nato så kan vi nämna att i två undersökningar, en från 2009 och en från 2011, så svarade nästan hälften av alla tillfrågade ryssar (47% år 2009, 48% år 2011) att det är ”naturligt för Ryssland att ha ett imperium”. Ett imperium är en politisk ordning där ett land styr över andra länder. Omkring hälften av ryssarna (58% år 2009, 50% år 2011) tyckte även att det var en stor tragedi att Sovjetunionen löstes upp. [6] Sovjet sörjs alltså. Sovjet som Garbatjorv själv erkänner inte var en riktig union i meningen förening av likar, utan en sammanslutning där Ryssland var den som egentligen bestämde. [7] Detta är milt sagt en underdrift, Sovjet var ett imperium, och periodvis ett uppseendeväckande hänsynslöst sådant. Ryssland skickade regelbundet militären till att införliva sin vilja i de övriga länderna i Sovjet.

Menar inte att sprida fördomar mot Ryssar med att lyfta fram denna statistik, men detta opinionsrön antyder att den Ryska åsiktskorridoren har ett utrymme för krigshets och imperialism som inte är en självklarhet i många andra länder. Det intressanta är inte att lägga skulden på öst eller att försöka psykologisera ryssen till någon avart från oss västeuropéer. Det intressanta är hur konflikten fortsatte efter att hjälten dödat skurken? Björnen har ju dräpts, varför är vi fortfarande i farozonen för att ätas upp?
När jag gick i skolan så berättade en lärare
stolt att hon besökt Sovjet. Vi fick ta del av en målande bild utav fattigdom, avundsjuka mot den västerländska lyxen och det ekonomiska system som höll tillbaka utvecklingen. Arbetslösheten bekämpades med dumdristiga nonsens insatser, staten satte folk till att klippa upp pappret på offentliga toaletter, för de kunde inte hitta meningsfulla jobb att sätta de i. Ryska främlingar bad om att få köpa min framtida lärares byxor, för byxorna tillhörde inte den gråa massproducerade variant som som alla låsts till att köpa av det statliga monopolet. Staten försökte täcka upp sina brister i att generera välstånd, genom att dekorera tunnelbanestationerna med kristallkronor. Jag betvivlar inte sanningsvärdet i något av detta. Jag har i vuxna år hört berättas om Sovjetiska fabriker som fick beställningar av staten på att göra skor i en viss mängd, och som bara tillverkade barnskor för att det gick snabbast och enklast för fabriken. Problemet var att alla som skulle ha skorna inte var barn förstås, så där stod man med råmaterialet förbrukat och utan skor.

Jag grepps ofta som ung av dessa berättelser. De förmedlade en enkel sanning som jag fortfarande bär med mig. Nämligen att det finns en enorm frihet i att kunna säga ”nej den här skoaffären är urusel” och gå till en konkurrent tvärs över gatan, istället för att behöva gå i trånga skor väntandes tills nästa val och hoppas på att man genom en ny riksdagsbildning kan få chansen att köpa lite bekvämare saker att stoppa fötterna i. De fick mig att inse att en anställd också har mycket lättare att förhandla till sig skäliga villkor när den kan säga ”antigen fixas detta, eller så säger jag upp mig och jobbar för din konkurrent”, jämfört med om den enda arbetsgivaren i yrket är staten. Det har inpräntat i mig en hälsosam skepticism till upprättande av statliga monopol, en skepticism som ännu kvarstår.

Jag fick också lära mig svårigheterna i att bevara en regering med måttfull makt när staten tillåts äga allt för mycket i för stora områden. Det enklaste sättet att illustrera detta problem på är att tänka sig statlig monopol på media, även om vissa nyhetskanaler vore ägda av olika myndigheter så framstår det ytterst naivt att tänka sig att informationsflödet inte skulle bli skevt och enkelspårigt till etablissemangets fördel. Andra exempel är statligt monopol på försäljningen av dagligvaror, där utbudet kan inskränkas för att diskriminera grupper som den rådande ideologin föraktar. Ett rasistiskt parti som kommer till makten har helt andra möjligheter att trakassera till exempel judar om den kan se till att höja priset på eller helt stanna upp produktionen av all mat som är kosher (tillåtet för judar att äta).
När jag växte upp så hade skolorna ofta fortfarande Sovjet på klassrummets kartor. Förväntningar kring kapitalismens intåg i Sovjet fanns kvar i lärarkåren och media jag konsumerade som liten, ofta mellan raderna men ibland uttryckligen.

Förväntningen var att Ryssarna skulle äntligen få chansen att tillgodose sig det välstånd som kapitalismen välsignat oss västeuropéer med. Här skulle införandet av kapitalismen gå snabbt dessutom. I en intervju med journalisten Naomi Klein så berättar en av de ledande ekonomerna som låg bakom introduktionen av kapitalismen till Ryssland att det skulle göras på två sätt. Massiva och snabba kapitalistiska reformer, så som enorma privatisering och avskaffandet av priskontroller. Det skulle dessutom bli en ”satans massa bidrag”. Dessa bidrag på omkring 30 miljarder (fördelat mellan Ryssland och de andra öststaterna) lovades Rysslands dåvarande president Boris Yeltsin, i motkompensation till att genomföra snabba och hårda marknadsreformer. Reformer som Gorbatjov tillsammans med Naomi Klein senare skulle kalla för ”chockterapi” för hela Ryssland. Ryssland höll sitt löfte, det gjorde däremot inte väst. Kapitalismen infördes, men bidragen kom aldrig.[8] Varför skulle dom de? Att ge bidrag i sig var ju någon form av smygsocialism, det länder med dålig ekonomi egentligen behövde var att få sina marknader släppta fria.

Reformerna som egentligen skulle ha getts mot stora bidrag, kunde heller inte genomföras utan motstånd från allmänheten. Rysslands dåvarande president omtalade de som ett ”ekonomiskt folkmord”. En rysk forskare sa om den nya privatiserande regeringen till New York Times att ”det är samma gäng” som styrt landet under Sovjets tid och som nu bara hade ”slängt sina gamla kommunistbrickor, vilka tidigare åtminstone hade hindrat dom från att stjäla öppet”. Vicepresidenten sa att situationen var en historisk spegel av Ryssland när kommunisterna kom till makten, en rörelse som var villig att kränka eller helt lösa upp den demokratiska styrelseformen för att genomföra sina ekonomiska reformer.[9]

Vicepresidentens jämförelse skulle visa sig skrämmande passande. Som kan ses i dokumentären ”the shock doctrine: The Rise of disaster capitalism” (baserat på Naomi Kleins bok av samma namn) så expanderade Boris Yeltsin sin makt som president för att kunna genomföra reformerna väst krävde. Detta handlande fördömdes av riksdagen som röstade igenom att beröva presidenten hans privilegier. Boris Yeltsin försökte med byråkratisk krångel gå förbi riksdagens beslut, men hans metoder bedömdes av ryska förvaltningsdomstolen vara olagliga. Varpå Yeltsin helt enkelt löste upp riksdagen i en blodig statskupp där ryska pansarvagnar under Yeltsins regi bombade det egna riksdagshuset. Yeltsin stöddes under denna statskupp av västerländska makter.
Varför skulle han inte stödjas? Det riktiga problemet i Ryssland var ju deras gamla kommunistiska ekonomi. Med en ny kapitalistisk modell skulle fattigdomen trollas bort, den nya kapitalistiska ekonomin skulle dessutom skapa helt nya förutsättningar för demokrati.

Riktigt så enkelt blev det inte. När priserna släpptes fri och stora sektorer av det offentliga privatiserades så var det många som inte han anpassa sig. Genomsnittslönen i Ryssland föll med 50% i reella termer första året efter Sovjets fall. Ginikoefficienten är det standardiserade sättet att mäta ekonomisk ojämlikheter på, den uppvisar fullkomlighet likhet på värdet 0% och fullkomlig ojämlikhet på värdet 100%. 6 år innan Sovjets fall (1985) så låg den på 26%, tre år efter dess fall (1994) så hade ojämlikheten ökat till 41%.[10].
Jag är väl medveten om att denna relativa jämlikhet inte ursäktar Sovjets totalitära karaktär. Vet också att det finns en risk att stämplas som ”kommunist”, försvarare av diktaturer eller massmördande om man diskuterar Sovjet utan att i vartannat ord fördöma det som en blodig tyranni. Menar inte att försköna Sovjet, men för att spara på textutrymme kommer jag här inte att avhandla dess massmördande eller antidemokratiska egenskaper. Vi känner alla till dessa delar utförligt sen tidigare, jag kommer istället att gå igenom sådant som i regel förtigs.

Strax innan Sovjets upplösning så levde omkring 10% av Ryssarna under existensminimum. Ett år efter upplösningen så hade omkring 30% av befolkningen glidit ner under existensminimum [11]. Fast är verkligen detta inte bara någon slags förvrängning av statistiken? Om vi tittar till relativ fattigdom (fattigdom mätt i relation till andras inkomster) istället så ser vi att över en tredjedel av befolkningen levde i fattigdom ett år efter upplösningen. Priset på konsumentvaror (mat och sådant som vanligt folk köper) sköt upp 26 gånger, och köpkraften hos den genomsnittliga Ryssen sänktes samtidigt med en tredjedel, under detta år. Detta var en extrem, men inte bara en tillfällig chock det första året. 1994 så hade realinkomsterna (inkomst med borträknad inflation) för den genomsnittliga ryssen fallit till 60% av vad den legat på under Sovjets upplösning [12].

Kapitalismen hade visst lite av en startsträcka innan den skulle trolla bort alla problem som det gamla systemet orsakat. Detta var heller inte unikt för Ryssland. Efter mindre än tio år så visade en studie att mängden fattiga, i regionen som Sovjetunionen tidigare inneslöt, hade ökat med en faktor 12. I absoluta tal blir det en ökning med 14 miljoner fler i fattigdom. Flera barn tvingades överges av sina familjer, för att föräldrarna helt enkelt var för fattiga för att försörja barnen. Studien som mätte detta 2010 slöt sig till att krisen som bubblade upp efter Sovjets sönderfall, orsakades till stor del av att priskontroll försvann, och förvärrades av att det gamla systemets skyddsnät tillintetgjordes. [13]

I dagsläget så lever 15% av ryssarna under existensminimum. [14] Man får visa försiktighet inför frestelsen till att jämföra detta rakt av med de 10% som levde under existensminimum 1985. Nationalekonomi är komplex och direkta jämförelse av ”denna tids policys=bra, denna periods policys=dåligt” är svåra att göra på grund av många skilda saker som bidrar till förändringar och en uppsjö av olika saker att mäta god ekonomi via. Självfallet så ska heller inte den gamla ekonomiska regimens policys försöka förvanskas till att framstå som kloka eller effektiva. Vi kan dock konstatera att de enorma förbättringarna uteblivit, kapitalismen har inte varit den mirakelmedicin den presenterats som.
Jo för vissa har den ju varit mirakulös. Den rikaste tiondelen av ryssarna har mer än dubblat sina tillgångar sen Sovjet upplösning, nära på två tredjedelar av befolkningen har i huvudsak blivit utan ekonomisk förbättring, medan de fattigaste har fått sina tillgångar halverade. Den ryska FN rådgivaren och ekonomiprofessorn Vladimir Popov sammanfattar läget med att Moskva i dag rymmer omkring 84 miljardärer till ett samlat värde av 367 miljarder. Ryssland under Sovjet rymde knappat några miljonärer äns, verkligen inga miljardärer. I gengäld så fanns det ytterst få hemlösa, vilka det nu finns gott om. I hans ord så är ”att jämföra [med Sovjet] inte smickrande för Ryssland”. [15] Den rikaste tiondelen av hushållen äger nu över 80% av de ryska hushållens sammanlagda tillgångar. [16]

Denna utvecklingen har inte den ryska allmänheten varit blind för, utan klarsynt nog själv uppfattat. En större opinionsundersökning gjordes 2011 i det forna östblocket i frågan om utvecklingen efter Sovjet. Befolkningen i Ryssland, Ukraina och Litauen tillfrågades. Stor majoritet i samtliga länder ansåg att övergången till kapitalism hade gynnat eliten, men inte den vanliga medborgaren. [17] Mindre än en tredjedel av ryssarna ansåg att deras ekonomi var i god form, Ukraina och Litauen hade betydligt värre siffror i denna fråga. [18]
När det kommer till tanken att kapitalism skulle förse bättre förutsättningar för att utveckla en demokrati så har resultatet där inte heller varit allt för imponerande. Dagens Ryssland klassas av Democracy index (vilket är en systematisk gradering av länders grad av demokrati utfört av tidningen The Economist) som en auktoritär regim.[19] Statusen ”autoritär regim” är den sämsta av de fyra graderingar av demokrati som ett land kan ges. Enkelt sagt innebär det att landet är en diktatur.

Mindre än en tredjedel i Ryssland, Ukraina och Litauen anser att de flesta politiker bryr sig om vad allmänheten tycker (26% i Ryssland, 23% i Ukraina, 15% i Litauen). Knappt över en tredjedel av Ryssarna, och mindre än en tredjedel av alla i Ukrainare och Litauen, anser att staten i allmänhet styrs för allas bästa (37% i Ryssland, 20% i Ukraina, 23% i Litauen). [20]
I alla tre länder så var en majoritet 1991 för att gå över till marknadsekonomi. Efter att ha erfarit de i första hand, så är nu mindre än hälften för marknadsekonomi i de tre länderna.[21] Majoriteten i alla tre länder anser att övergången till kapitalism har inneburit en försämring av lag och ordning, den allmänna moralen och den generella levnadsstandarden. [22]
Slutsatsen av detta är förstås inte att vi ska vrida tillbaka klockan. Ryska regeringen bör inte köpa upp allt som privatiserats och lösa fattigdomen genom att få arbetslösa att klippa upp toalettpapper igen.

Om vi ska återgå till frågan som förde oss in på Ryssland så kan vi dock konstatera att kapitalismen inte har lyckats bota spänningen mellan öst och väst. Milton Friedmans påstående att ”två länder med Mcdonalds har aldrig varit i krig” är inte bara felaktigt, den underliggande iden att spridandet av kapitalism skulle leda till mindre internationella spänningar har motbevisat sig själv. Varför kapitalismen misslyckats så enormt är svårt att med säkerhet sätta fingret på. En av de primära skälen till den bristande freden, har i min uppfattning varit, kapitalismens oförmåga att genera välstånd i det gamla östblocket i sin helhet och i synnerhet Ryssland.

Att den nya ekonomin heller inte stärkt demokratin i någon väsentlig grad, vilken den påstods skulle göra, är också i min uppfattning en betydande faktor. Denna brist i att omforma civilsamhället till att bli mer förenligt med ett demokratiskt styrelseskick är förstås inte unikt för Ryssland. I vad som brukar betraktas som kapitalismens förlovade land, USA, så kan man lugnt säga att politiker delar den ryska apatin inför folkviljan. I forskning så har politiska makthavares åsikter visat sig ligga mycket närmare den ekonomiska elitens tyckande än allmänhetens. [23] Detta får förstås följder för hur landet styrs. Den faktiska politiken har i vetenskaplig kartläggning visat sig inte primärt följa vad folket vill, utan i mycket högre grad varit lyhört till vad de rika vill. [24] Så kapitalismen har i både USA och Ryssland lyckats skapat regeringar av och för de rika, vilka kallar sig för folkstyren.

Att det inte gick att lösa Rysslands problem genom att beröva statsanställda rätten att styra över den ryska ekonomin efter sina egna intressen, för att flytta över denna rätt till VD:ar och aktieägare, borde inte ha förvånat någon.
Att den nuvarande ekonomiska ordningen inte på alla sätt magiskt underlättar för fred och stabilitet är inte bara min vänstervridna åsikt. Den centrala amerikanska myndigheten för utvecklingen av strategi, menar att den nuvarande världsekonomin kommer att skapa ökade konflikter genom att utmärkas av ”kronisk Volatilitet [prisrörlighet] och vidgande klyftor [mellan fattig och rik]”. Kapitalismen presenteras här eventuellt över tid ge positiv utveckling, även om dessa optimistiska prognoser slår in så erkänns att regioner och länder som lämnas efter i utvecklingen kommer att genomlida:
”fördjupande av befintlig ekonomisk stagnation, politisk instabilitet och kulturellt utanförskap.” Detta uppskattas fostra ”politisk, etnisk, ideologisk och religiös extremism” samt ”våldet som ofta medföljer dessa”. [25]
Vill vi försöka skapa hållbar fred och välstånd så räcker det inte med att flytta styrandet av ekonomin i ett land från statens byråkratiska elit till företagsvärldens dignitärer. För att nå dessa mål behöver väsentliga delar av den ekonomiska makten istället tas ifrån eliten och återställas till folket. Endast när allmänheten själva styr över ekonomin kan vi förlita oss på att den navigeras utefter deras bästa.

Fred är i allmänhetens intresse. Det är mannen på gatan som riskerar att dödas i krig, så får han styra ekonomin kommer han naturligt att vilja värja den undan krigiskt driven tillväxt. Eliten kan dock själva tjäna snabbt och enkelt på krig, ofta utan större egen risk. Energimarknadsanalytikern för företaget Halliburton kommenterade Irakkriget med att det ”var bättre än väntat” och att ”överlag finns det inte något att vara skeptisk till eller ifrågasätta” [26]. Detta sades under den dittills våldsammaste månade i kriget där 3 709 irakiska civila fått betalat med sina liv. [27] Vad hade deras död gett, bland annat 20 miljarder dollar i intäkter åt Halliburton. [28]

Så för att sammanfatta. Sovjets militarism och ekonomiska brister ses med rätta som ett allvarligt slag mot trovärdigheten på alla som förespråkar att låta ekonomin primärt styras av staten. Om man ska vara konsekvent så måste Rysslands kvarstående militarism och ekonomiska brister, samt USA:s världspolisande och bristande demokrati, ses som ett minst lika hårt slag mot idén att låta företagsledning och överklassen få kontrollera ekonomin. Den hållbara framtiden ligger hos allmänheten, inte i att flytta beslutsfattarrätten runt bland de befintliga makterna av stat och rika.

[1]
”Nuclear Specter Returns: ‘Threat of War Is Higher than in the Cold War'” (2015) utgiven i Der Speigel, skriven av Markus Becker.
Länk: http://www.spiegel.de/international/world/munich-conference-warns-of-greater-threat-of-nuclear-conflict-a-1018357.html
[2]
”Three minutes and counting” (2015) utgiven i Bulletin of the Atomic Scientists
Länk: http://thebulletin.org/three-minutes-and-counting7938
[3]
”Gorbachev Interview: ‘I Am Truly and Deeply Concerned’ ” (2015) utgiven av Der Speigel. Skriven av Matthias Schepp och Britta Sandberg
Länk: http://www.spiegel.de/international/world/gorbachev-warns-of-decline-in-russian-western-ties-over-ukraine-a-1012992.html
[4]
”Chomsky says US is world’s biggest terrorist” utgiven av Euronews
Länk: http://www.euronews.com/2015/04/17/chomsky-says-us-is-world-s-biggest-terrorist/

” ‘Not an Inch East’: How the West Broke Its Promise to Russia” utgiven i ”russian insider”
Länk: http://russia-insider.com/en/germany_military_politics_ukraine_opinion/2014/11/05/04-31-59pm/not_inch_east_how_west_broke_its
[5]
”NATO’s eastward expansion has destroyed the European security architecture as it was defined in the Helsinki Final Act in 1975. The eastern expansion was a 180-degree reversal, a departure from the decision of the Paris Charter in 1990 taken together by all the European states to put the Cold War behind us for good. Russian proposals, like the one by former President Dmitri Medvedev that we should sit down together to work on a new security architecture, were arrogantly ignored by the West. We are now seeing the results.”
Gorbatjovs egna ord tagna från ”Gorbachev Interview: ‘I Am Truly and Deeply Concerned’ ” (2015) utgiven av Der Speigel. Skriven av Matthias Schepp och Britta Sandberg
Länk: http://www.spiegel.de/international/world/gorbachev-warns-of-decline-in-russian-western-ties-over-ukraine-a-1012992.html
[6]
”58% of Russians agree that it is a great misfortune that the Soviet Union no longer exist. And nearly half (47%) say it is natural for Russia to have an empire”
Citatet är från:
”End of Communism Cheered but Now with More Reservations” (2009) utgiven av ”Pew Research Center”
Länk: http://www.pewglobal.org/2009/11/02/end-of-communism-cheered-but-now-with-more-reservations/”Roughly half of Russians (48%) believe it is natural for their country to have an empire, while just 33% disagree with this idea.[…] Half of Russians also agree with the statement ‘it is a great misfortune that the Soviet Union no longer exists;’ 36% disagree.”
Citatet är från: ”Confidence in Democracy and Capitalism Wanes in Former Soviet Union” (2011)
Länk: http://www.pewglobal.org/2011/12/05/confidence-in-democracy-and-capitalism-wanes-in-former-soviet-union/
[7]
”Although union was a part of the Soviet Union’s name, it wasn’t really a union. The republics had only very limited sovereignty and competencies.”
Detta är Gorbatjovs egna ord tagna från ”Gorbachev Interview: ‘I Am Truly and Deeply Concerned’ ” (2015) utgiven av Der Speigel. Författad av Matthias Schepp och Britta Sandberg
Länk: http://www.spiegel.de/international/world/gorbachev-warns-of-decline-in-russian-western-ties-over-ukraine-a-1012992.html
[8]
”the shockdoctrine” av Noami Klein. Sida 308-319, Svensk översättning 2015, Ordfront Stockholm 2015.
Att Gorbatjov kallade det för shockterapi kan läsas i ”Gorbachev Interview: ‘I Am Truly and Deeply Concerned’ ” (2015) utgiven av Der Speigel. Författad av Matthias Schepp och Britta Sandberg
Länk: http://www.spiegel.de/…/gorbachev-warns-of-decline-in-russi…
[9]
”Yeltsin Deputy Calls Reforms ‘Economic Genocide’ ” (1992) skriven av Celestine Bohlen. Utgiven i New York Times.
Länk: http://www.nytimes.com/1992/02/09/world/yeltsin-deputy-calls-reforms-economic-genocide.html?pagewanted=all&src=pm
[10]
”Average wages and salaries failed to keep pace, so real income per capita fell significantly — by more than 50% between 1991 and 1992 […] the Gini coefficient for per capita incomes rose from 26% in 1985 to 41% in 1994 […]”
Se sida 1-2 i ”Poverty Trends in Russia During the Transition” författad av Anthony Shorrocks och Stanislav Kolenikov.
Länk: http://www.eldis.org/vfile/upload/1/document/0708/DOC8762.pdf
[11]
”The single statistic which best encapsulates the experiences of ordinary Russians during the transition is the proportion of the population in poverty. Studies suggest that about 10% of the population fell below the minimum subsistence level in the late 1980s. After the 1992 economic reforms, official statistics show the poverty rate rising to 30%, with a further substantial increase following the financial crisis in August 1998 (see Table 1 below). The most recent figures for 1999 suggest that about 35% of the population now lie below the subsistence minimum.”
Se sida 2 i ”Poverty Trends in Russia During the Transition” författad av Anthony Shorrocks och Stanislav Kolenikov.
Länk: http://www.eldis.org/vfile/upload/1/document/0708/DOC8762.pdf
[12]
”Prior to The Dissolution of the Soviet Union in 1991, that country’s economic and social system worked in a practical sense — meaning most people had a place to live and food to eat. Although standards of living were below those in the West, particularly in housing, daily life was predictable. The Soviet leadership was legitimately able to say that their form of socialism had succeeded in virtually eliminating the kind of poverty that existed in Czarist Russia. Russian citizens now live in different times. The country’s transformation to a more open economic system has created, temporarily at least, a large, new group of people in poverty […] In this Census Brief, measurement of poverty in Russia is based on identifying households with incomes below 50 percent of the median, adjusted for household size and composition. The definition of poverty in Russia has been the subject of considerable debate and, for obvious reasons, does not include unofficial, or black market, income. […] According to official Russian estimates, more than one-third of Russia’s people were living below poverty in 1992, one year after the breakup of the Soviet Union. Consumer prices increased 26 times and earning power fell one-third in these first 12 months. By 1994, real income had fallen to 60 percent of 1991’s level.”
Citatet är från ”Russia’s New Problem — Poverty” (1998) utgiven av ”U.S. Department of Commerce”
Länk: https://www.census.gov/population/international/files/russia.pdf
[13]
”Within the region, the numbers of those living in poverty are more than 12 times what they were 10 years ago. […] That’s an increase from 14 million at the collapse of communism.”
Detta är tagen från BBC:s populärvetenskapliga sammanfattning ”Child poverty soars in eastern Europe” (2000) skriven av Fiona Werge.
Länk: http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/966616.stm
Studien som hänvisas till är ”The Silent crisis: the impact of poverty on children in Eastern Europe and the former Soviet Union” utgiven i ”European Children’s Trust”, skriven av Richard Carter.
Länk:
http://www.scie-socialcareonline.org.uk/the-silent-crisis-the-impact-of-poverty-on-children-in-eastern-europe-and-the-former-soviet-union/r/a11G00000017zHyIAI
[14]
”The percentage of Russians living below the poverty line thereby rose to 15.9 percent of the total population ” detta kan läsas i ”Three Million Russians Fall Into Poverty as Crisis Bites” utgiven i Moscow Times.
Länk: http://www.themoscowtimes.com/business/article/three-million-russians-fall-into-poverty-as-crisis-bites/523482.html
[15]
”The richest slice of Russian society has doubled its wealth in the past 20 years, while almost two-thirds of the population is no better off and the poor are barely half as wealthy as they were when the Soviet Union fell, according to researchers.[…]Yevgeny Yasin, scientific director of HSE and a former economics minister, said: ‘The principal issue for Russia’s economy and society today is the level of inequality. Only the best-off 20% of the population is successfully participating in the rise in prosperity which became possible as the result of creating a market economy.’ ”
Detta kan läsas i ”Russia’s rich double their wealth, but poor were better off in 1990s” (2011) utgiven i The Guardian, skriven av Tom Parfitt.
Länk: https://www.theguardian.com/world/2011/apr/11/russia-rich-richer-poor-poorer

”How is the Russian man doing in 2013, nearly a century after the Russian Revolution and just over two decades after the fall of the USSR? Moscow, Europe’s biggest city, has more dollar billionaires than any other city in the world. All told, there are 84 Muscovite billionaires, collectively worth US $367 billion. In the USSR, of course, there were hardly any millionaires, let alone billionaires. But there also were no homeless – and no unemployed – people. Today’s Russia has plenty of both. […] In 2013, comparisons with the USSR are not flattering for Russia. […] Of what could Russia be proud in the 21st century? So far, nothing. It is not number one in any area. And it does not, based on all of the evidence, yet have the ambition to change this basic reality.”
Detta skriver Vladimir Popov i artikeln ”On Russian vs. Soviet Performance”(2013) utgiven i Global Brief.
Länk: http://globalbrief.ca/blog/2013/06/18/on-russian-versus-soviet-performance/
[16]
”According to our calculations, the top decile of wealth holders owns 87% of all household wealth in Russia. This is significantly higher than any other major economic power.”
Se sida 53 i ”Global Wealth Report 2015”
Länk: http://www.protothema.gr/files/1/2015/10/14/ekthsi_0.pdf
[17]
”Large majorities in all three nations believe that elites have prospered over the last two decades, while average citizens have not. In Ukraine, for instance, 95% think
politicians have benefited a great deal or a fair amount from the changes since 1991 [alltså sen Soviets fall], and 76% say this about business owners. However, just 11% believe ordinary people have benefited. ”
Citatet är från:
”Confidence in Democracy and Capitalism Wanes in Former Soviet Union” (2011)
Länk: http://www.pewglobal.org/2011/12/05/confidence-in-democracy-and-capitalism-wanes-in-former-soviet-union/
[18]
”Only 29% of Russians say their economy is in good shape, while Lithuanians and Ukrainians offer even bleaker assessments. Among the 23 nations from regions around the world included in the spring 2011 Pew Global Attitudes survey, Lithuanians (9% good) and Ukrainians (6%) give their economies the lowest ratings.”
Citatet är från:
”Confidence in Democracy and Capitalism Wanes in Former Soviet Union” (2011)
LÄNK: http://www.pewglobal.org/2011/12/05/confidence-in-democracy-and-capitalism-wanes-in-former-soviet-union/
[19]
Se sida 7 i ”Democracy Index 2014 Democracy and its discontents” (2014) utgiven av The Economist.
Länk:
http://www.sudestada.com.uy/Content/Articles/421a313a-d58f-462e-9b24-2504a37f6b56/Democracy-index-2014.pdf

[20]
”Just 26% of Russians, 23% of Ukrainians, and 15% of Lithuanians agreed with the statement ‘most elected officials care what people like me think.”’And only 37% in Russia, 23% in Lithuania, and 20% in Ukraine agreed that ‘generally, the state is run for the benefit of all the people.’ ”
Citatet är från:
”Confidence in Democracy and Capitalism Wanes in Former Soviet Union” (2011)
LÄNK: http://www.pewglobal.org/2011/12/05/confidence-in-democracy-and-capitalism-wanes-in-former-soviet-union/

[21]
”In 1991, 76% of Lithuanians approved of switching to a market economy; now, only 45% approve. Among Ukrainians, approval fell from 52% in 1991 to 34% today. Meanwhile, 42% of Russians currently endorse the free market approach, a 12-percentage-point drop since 1991, eight points of which occurred in just the last two years.”
Citatet är från:
”Confidence in Democracy and Capitalism Wanes in Former Soviet Union”
LÄNK: http://www.pewglobal.org/2011/12/05/confidence-in-democracy-and-capitalism-wanes-in-former-soviet-union/

[22]
”Two decades after the Soviet Union’s collapse, Russians, Ukrainians, and Lithuanians are unhappy with the direction of their countries and disillusioned with the state of their politics. Enthusiasm for democracy and capitalism has waned considerably over the past 20 years, and most believe the changes that have taken place since 1991 have had a negative impact on public morality, law and order, and standards of living.”
Citatet är från:
”Confidence in Democracy and Capitalism Wanes in Former Soviet Union”
Länk: http://www.pewglobal.org/2011/12/05/confidence-in-democracy-and-capitalism-wanes-in-former-soviet-union/
[23]
Larry Bartel visade i en studie att senatorernas åsikter sammanföll med höginkomsttagares åsikter.
”Economic Inequality and Political Representation” utgiven i Department of Politics and Woodrow Wilson School of Public and International Affairs skriven av Larry M. Bartels.
Länk:http://www.princeton.edu/~bartels/economic.pdf
[24]
Populärvetenskaplig sammanfattning kan läsas i BBC:s artikel ”Study: US is an oligarchy, not a democracy” (2014)
Länk: http://www.bbc.com/news/blogs-echochambers-27074746
Studien som hänvisas till är ”Testing Theories of American Politics: Elites, Interest Groups, and Average Citizens” utgiven i Perspectives on Politics skriven av Martin Gilens och Benjamin I. Page
Länk: http://scholar.princeton.edu/…/mgilens/files/gilens_and_pag…
[25]
De delar jag citerar lyder i originalspråk
”In contrast to the Industrial Revolution, the process of globalization is more compressed. Its evolution will be rocky, marked by chronic financial volatility and a widening economic divide. […] Regions, countries, and groups feeling left behind will face deepening economic stagnation, political instability, and cultural alienation. They will foster political, ethnic, ideological, and religious extremism, along with the violence that often accompanies it. ”
Vissa optimistiska uppskattningar inkluderas vid sidan om dessa negativa. Dessa ges brasklappen att ”Potential brakes on the global economy— such as a sustained financial crisis or prolonged disruption of energy supplies—could undo this optimistic projection.”
Sida 60-61 i ”GLOBAL TRENDS 2015: EXCERPTS, COMMENTARIES, AND RESPONSE” utgiven av ”U.S. NATIONAL INTELLIGENCE COUNCIL”
Länk: file:///C:/Users/Momos/Downloads/ECSP7-commentaries%20(1).pdf
[26]
Citatet lyder på orginalspråk ””Iraq was better than expected, [… ]Overall, there is nothing really to question or be skeptical about. I think the results are very good.””
”Halliburton’s 3Q earnings hit $611M” Utgiven i Associated Press 22 oktober 2006, skriven av Steve Quinn.
Länk: http://www.myplainview.com/article_ec14a750-f688-5aa1-b028-f26088647b4c.html
[27]
”october deadliest month ever in Iraq” Utgiben i Associated Press 22 november 2006, skriven av Steven R. Hurst.
[28]
”Report Says Iraq Contractor Is Hiding Data From U.S.” (2006) utgiven av New York Times, skriven av James Glanz och Floyd Norris
Länk: http://www.nytimes.com/2006/10/28/world/middleeast/28reconstruct.html?pagewanted=all&_r=1

Annonser